Varför finns det ingen bra samlad tjänst för svenska nyheter? Jag saknar motsvarigheten till Spotify fast för nyheter. Så varsågod, här är ett serverat affärskoncept.

Snart vägrar jag gå ner och hämta tidningen på morgonen. Och nej, det är ingen protest mot familjens morgonrutiner. Det är innehållet, eller snarare bristen på innehåll i morgontidningarna som snart får mig att säga upp samtliga prenumerationer. De är knappt värda promenaden till brevlådan.

Under en normal vecka läser vår familj ganska många tidningar. Till att börja med prenumererar vi på Göteborgs-Posten (GP) som fungerar som vår regionala tidning. Vi bor ju inte längre i Göteborg, men GP ger oss nyheter från våra grannkommuner.

En gång i veckan får vi Lerums Tidning (LT), den är vad "journalister på riktiga dagstidningar" kallar för ett annonsblad. Men om jag vill läsa om vad som händer där vi bor så har den både bredare och djupare innehåll än GP, trots att LT är helt annonsfinansierad och bärs ut gratis till vår lantliga brevlåda. De dagar som LT kommer ut är det slagsmål om att läsa den före GP.

Tidigare bodde vi i Göteborg. Då fungerade det bra att ha GP som lokaltidning, och till för ett par år sedan var även deras riks- och utrikesnyheter ganska hyfsade. Men nu för tiden är kvaliteten på deras bevakning riktigt dålig, och därför prenumererar vi även på Svenska Dagbladet.

För att få lite bättre djup inom teknik, IT och ekonomi kompletterar vi med Computer Sweden, Ny Teknik och en helgprenumeration på Dagens Industri. Under ett år ramlar med det andra ord ner ganska många döda träd i vår brevlåda. En mindre mängd får ett nytt liv som braständare, men majoriteten av tidningarna ska sedan transporteras till återvinningsstationen sju kilometer bort.

Vid det här laget undrar du kanske om jag inte upptäckt att man kan läsa nyheter på nätet eller känner till RSS-flöden. Jodå, och jag läser gärna nyheter på skärm, framför allt på min läsplatta. Men dels går det generellt bara att hitta kortare notiser på webben, de längre och djupare artiklarna från papperseditionen saknas. Dels är många tidningssajter dessutom värdelösa när man vill ha överblick kring vad som hänt det senaste dygnet, webbutgåvorna är inriktade på nuet.

Vad jag saknar är en bra nyhetsaggregator som utifrån min intresseprofil samlar ihop de nyheter som jag vill läsa till ett ställe. Då kunde jag få riksnyheter från en redaktion, ekonominyheter från en annan och lokalnyheter från lokala journalister. Eftersom jag inte är sportintresserad vill jag slippa sporten, fast inte helt och hållet. Om det är en tillräckligt stor sportnyhet vill även jag läsa en kort notis.

En bonus vore om jag kunde ange hur många minuter jag har tid att läsa och sedan prioriteras urvalet så jag hinner få min överblick på den tiden. Applikationen borde kunna tränas att ta hänsyn till min läshastighet samt vilka nyheter som jag väljer att få en fördjupning av.

Jag skulle gärna betala för den här tjänsten. Visst, jag inser att min nyhetskonsumtion ligger lite över genomsnittet. Men här kommer också en av mina poänger. Tjänsten kan vara differentierad, precis som abonnemangen hos Spotify. Den som vill ha tillgång till många nyhetskällor och se färre annonser skulle kunna köpa ett dyrare premiumabonnemang. Den fattiga studenten som normalt bara läser Metro på bussen kan nöja sig med ett annonsfinansierat gratis-abonnemang. Kärnan i min idé är just det som är Spotifys styrka, att de har musik från många olika skivbolag. På samma sätt vill jag ha nyheter från de redaktioner som är bäst i sin genre, oavsett om de tillhör olika förlag.

De tankar som jag skriver är inte unika, jag såg liknande idéer redan i internets barndom. Troligen har de som försökt haft samma problem som Spotify hade i starten, att få tillräckligt många förlag att gå med. Utan mångfalden blir det en ointressant produkt. Men nu när förlagen har stora ekonomiska problem kanske de är lite ödmjukare och öppnare för nya idéer?

Men om det här ska bli verklighet så behöver det nog ske snart. Sveriges dagstidningsföretag har gått dåligt i många år, och de försöker spara sig ur krisen. Det är därför tidningarnas innehåll snart inte är värt de tvåhundra meter som jag har till brevlådan. I och med konsolideringarna i branschen finns det snart bara en eller två källor för till exempel riksnyheter. För att kunna skapa en trovärdig, personlig tidning krävs flera konkurrerande oberoende redaktioner. Precis som du troligen läser flera olika datortidningar för att få en bred bevakning med hög kvalitet.

Håller du på med en tjänst typ denna så vill jag gärna veta det. Jag skulle gärna beta-testa. Snälla IT-tomten, ge mig den personliga tidningen till min läsplatta redan denna jul.

AV Ulrik Södergren
_{^{(Krönikan är ursprungligen publicerad i Datormagazin nr 14, 2012.)}} 

För några veckor sedan var jag i San Francisco för Intels forskningsevent R@I 2012, kort för Research at Intel. Företaget satsar rejält på forskning världen över och de projekt som visades upp under eventet visade på stor variation.

Eventet ägde rum under några dagar i slutet av juni och under eventets andra dag presenterade Intel forskning som sker dels inom företaget men även vid olika akademiska institut världen över. I denna redaktionsblogg tänkte jag sammanfatta några av de mest intressanta projekten jag stötte på.

Smarta internationella möten i realtid
Intel visade upp ett interaktivt mötessystem där mötesdeltagare av olika nationalitet kunde kommunicera med varandra i realtid på sina modersmål. Rösterna analyseras och språket översätts till text framför övriga mötesdeltagare. Tekniken fungerade överraskande väl och tal översattes till text snabbt nog för att konversationen inte skulle bli lidande, dock så var översättningen av tal inte felfritt i de språk vi testade och det krävdes att orden artikulerades utan allt för stor grad av dialektal variation. Projektetet byggde dock till stor del på teknik som finns redan idag så en praktisk tillämpning av denna forskning tillhör de mer troliga av projekten.

Länk till genomgång av projektet.

Microsoft gjorde nyligen Windows 8 Release Preview publikt tillgänglig, den sista förhandsversionen innan systemet släpps. Företaget hävdar själva hävdar att det är den största förändringen sedan Windows 95 och jag är benägen att hålla med dem.

Den senaste veckan har olika operativsystem snurrat på riggen, utöver att Fedora 17 fått lämna plats åt Ubuntu 12.04 har även Windows 8 Release Preview ersatt den tidigare Consumer Preview-versionen. En stor förändring har som bekant en tendens att kunna dela upp användare i läger, och jag misstänker att Windows 8 lär dela upp kategorin avancerade användare i tu.

Metro-gränssnittet, som har sina rötter i Windows Phone-plattformen, kommer onekligen att göra plattformen väl lämpad för datorplattor och att den klassiska skrivbordsmiljön ingår i systemet innebär att Microsoft slipper skapa olika ekosystem av mjukvara för PC-datorer och datorplattor. Men detta är också ett risktagande när det gäller användarbasen av utvecklare och professionella användare som kanske inte är så sugna på att horisontellt bläddra mellan ett rutnät av applikationsgenvägar. Det är fullt logiskt på en enhet med tryckkänslig skärm men den klassiska startmenyn är betydligt mer effektiv för interaktion via mus och tangentbord.

Du kan förvisso direkt leta upp och köra igång en applikation genom att börja skriva dess namn i Metro-menyn, och på så sätt är Windows 8 faktiskt mer effektivt än föregångaren, men om du inte känner till applikationens namn blir det något mer besvärligt. När du har kört Windows 8 en längre tid och mängden applikationer, Metro-appar såväl som traditionella applikationer, börjar svälla kommer detta att bli ett allt större irritationsmoment.

Första lämningen till det nya tryckeriet och det höll på att sluta i en pinsam sen första ankomst. Vi hade lite strul med gransknings-mjukvaran i systemet och var inte helt säkra på att allt såg rätt ut. Efter lite mixtrande i menyer och en del assistans från supporten hade vi fått koll på vilka buggar som vi behövde bry oss om och vilka som var mer av feature-karaktär, så att säga. Med två minuters marginal var filerna på plats och vi kunde pusta ut.

Vi är helnöjda med mixen i det här numret. Både techie och hands on - precis som DMZ-läsaren vill ha det.

"Lägg inte alla ägg i samma korg" lyder ordspråket. När människor en gång i tiden myntade dessa bevingade ord handlade det om att överleva snarare än att maximera vinst. I dag lever vi i västvärlden inte ur hand i mun, men de gamla ordspråken ger oss likväl ledning vid livets alla vägskäl. Eller borde göra det.

Under 2011 drabbades Thailand, ett av världens allra största producentländer på hårddiskmarknaden, av kraftiga översvämningar. Priserna på hårddiskar sköt i höjden när fabriker stod under vatten och marknaden har inte återhämtat sig än i dag. Personligen valde jag nyligen bort ett inköp av en extern hårddisk på grund av priset. Jag kunde inte förmå mig att ta köpbeslutet, egentligen mot bättre vetande. Det handlar bara om psykologi.

Ett annat exempel är det vänteläge som stora delar av datormarknaden befinner sig i just nu, på grund av att väldigt många ägg ligger tätt packade på ett annat komponentområde – processormarknaden. Intel har lanserat sina nyheter i en jämn takt de senaste åren. Efter släppet av den första Core i7-modellen tog det 13 månader innan Westmere-serien såg dagens ljus. Därefter fick vi vänta i ganska exakt tolv månader på Sandy Bridge-processorerna. I skrivande stund har det sedan dess gått drygt 15 månader och den nya Ivy Bridge-plattformen har först nyligen nått skrivbordssystemen. De mobila varianterna dröjde ytterligare och är precis i dagarna på väg ut i handeln. Det har skapat stor osäkerhet under våren, trots att Intel inte har satt ett officiellt lanseringsdatum (mer än "under Q2" och därför rent formellt inte är försenade). För vem vill investera i något som riskerar att bli gårdagens teknik? Resultatet blir att både ultrabook-maskiner och moderkort baserade på "den gamla tekniken" ligger osålda på butikshyllor världen över.

Precis som fallet med hårddisktillverkningen i Thailand, ett land där översvämningar och tropiska stormar varken känns främmande eller otänkbara, handlar dominansen av en och samma processortillverkares produkter ytterst om kostnadseffektivitet. Även om det innebär alla ägg i samma korg.

Naturkatastrofer, revolutioner, terroristattacker och desperata fabriksanställda som strejkar har hänt förr och det kommer att hända igen. Att önska sig bruk av flera olika äggkorgar i vår bransch, med de marginaler som gäller för många produktgrupper, känns tyvärr orealistiskt. Vi får bli bättre på att anpassa oss i stället och en av Datormagazins många uppgifter är att följa utvecklingen och ge råd till dig. När vi nu fått in en redaktör med djupa specialkunskaper på komponentområdet kommer dessa att bli ännu bättre framöver.

/Peter Widén

(Det här inlägget är en justerad version av ledaren i Datormagazin nummer 7-2012, som når butikshyllorna tisdag 29/5.)

För en vecka sedan träffade undertecknad Anders Stenwall och Mats Ericsson från F5 Networks för att diskutera deras kommande gateway-produkter som bland mycket annat ska stöda Googles SPDY-protokoll.

För er som inte är bekanta med SPDY är det ett protokoll för nätverkskommunikation som har sitt ursprung i Chromium-projektet. Tanken med SPDY, som ska uttalas "speedy", är att ersätta HTTP-protokollet som nu har över två årtionden på nacken. HTTP-anrop formar själva basen för kommunikation över internet och de allt mer komplexa metoderna för att utnyttja webbkommunikation har gjort att den föråldrade kommunikationsprocessen i HTTP-protokollet sätter prestandamässiga begränsningar på dagens IT-samhälle.

Samsungs kommande flaggskeppsmobil Galaxy S III föranleddes av rejäl hype i sann Apple-anda. Mycket tyder på att den juridiska processen har hämmat Samsungs designval.

I kommande nummer 7-2012 svarar jag på en insändare som frågar om vad mina intryck är om Samsung Galaxy S III, företagets kommande flaggskepp som introducerades förra veckan i London. När jag följde videoströmmen från Samsungs pressevent var det med stora förhoppningar på vad som skulle presenteras. Jag äger personligen en Samsung Galaxy S II som i min mening är en av de absolut bästa telefonerna i Android-ledet, och en av de bästa telefonerna på marknaden kort och gott. Den kunde inte rå på Motorola Razr i vårt stortest av smartphones men hade testet varit inriktat mot konsumenter hade resultatet kunnat bli ett annat.

Presentationen av Samsung Galaxy S III föranleddes av en diger mäng rykten och en lika diger sekretess, snudd på den typ av hemlighetsmakeri vi är vana vid från äppelfabriken i Cupertino. Jag, likt branschen i övrigt, förväntade mig att Samsung skulle slå sig för bröstet och klämma in den absolut bästa möjliga tekniken i den allra läckraste av formfaktorer. Samsung är i den särklass starkaste positionen för att konkurrera ut Apple när det gäller habegär både vad det gäller design och teknisk prestanda.

Tyvärr blev presentationen ett antiklimax för mig, och anledningarna är flera. Dels använder Galaxy S III en bildpanel av typen Super AMOLED HD med upplösning på 1280x720, till skillnad från Galaxy S II som använder en Super AMOLED+ på 800x480 pixlar. Den senare må har en lägre upplösning men stoltserar med en äkta rgb-matris vilket innebär att färgåtergivningen och bildkvaliteten blir riktigt imponerande. Super AMOLED HD bygger på en bildpanel av typen PenTile Matrix, en typ av teknik som gör det lättare att klämma in ett större antal pixlar på liten yta men åstadkommer detta genom att ta vissa genvägar med hur de så kallade subpixlarna genererar färger.

Med tanke på att bildskärmen i Galaxy S III har en upplösning på 720p lär få upptäcka bristerna i färgåtergivning om de inte använder en lupp. Men för den som äger en Galaxy S II blir det på sätt och vis en nedgradering, rent tekniskt, eftersom panelen inte genererar en äkta rgb-uppsättning av pixlar. Men min besvikelse ligger inte enbart i skärmteknik utan även i formfaktor och design. Där Galaxy S II är en läckert designad telefon med ett professionellt stilspråk ser Galaxy S III mest ut som en evolution av företagets Google-telefon Galaxy Nexus, en design jag inte alls är lika förtjust i, och materialet ser lite väl plastigt ut för min smak.

Dessa brister beror sannolikt inte enbart på beslut hos Samsungs produktspecialister utan även på deras juridiska avdelning som varit hårt ansatta av Apple som anklagat dem för att plagiera Iphone-produkternas stilspråk. Allt från den rundade designen till frontens designmässiga upplägg skvallrar om att Samsung jobbat hårt för att den inte ska kunna ses som plagiat från Apples sida. Tyvärr innebär det även att telefonen blivit betydligt mindre attraktiv rent estetiskt, i min mening, jämfört med föregångaren.

Galaxy S III handlar dock inte bara om hårdvara, faktum är att störst fokus låg på mjukvaran och hur det ska bli lättare och mer naturligt att interagera med telefonen. Många av de förbättringar som har skett i användarmiljön, som Samsung nu kallar Touchwiz Nature UX, är bra och kommer att förbättra användarupplevelsen. Bild-i-bild-funktionen Pop Up Play känns dock mest som en häftig funktion som visar hårdvarans beräkningskraft snarare än att faktiskt vara praktiskt användbar.

Trots alla klagomål ser jag inte på något sätt Galaxy S III som en dålig produkt, tvärtom. Den lär utan tvekan vara en av de allra vassaste telefonerna på marknaden när den lanseras och HTC One X har all rätt att känna sig hotad om tronen som den främste Android-kämpen. Galaxy S III skryter med en hel del imponerande egenskaper, bland annat ett rejält batteri på 2100 mAh som dessutom är utbytbart och lagringen kan expanderas via minneskort, något som fanbärarna från HTC och Apple inte kan skryta med.

När Apple väl släpper en Iphone 5 skulle Samsung dock behöva ha en riktig fullträff likt Galaxy S II för att överglänsa sin rival. Galaxy S III var chansen att göra en fullständig home run och lämna konkurrensen fullständigt i backspegeln, något den tyvärr inte riktigt ser ut att vara i min mening.

Vad tycker du om Samsungs nya flaggskepp?

Nu är det så kallad deadline. Det innebär att tidningen måste finnas i digital form hos tryckeriet, för nu påbörjar de sin bearbetnings- och skapningsprocess av Datormagazin 3-2012.

Hur läget är här på redaktionen? Lugnt så klart. Vi är klara sedan drygt en och en halv timme tillbaka.

En personlig reflektion så här veckorna innan jag lämnar redaktörsstolen och flyttar västerut: det är en suverän mix av kollegor jag har (och har haft) på Datormagazins redaktion. Under mina 13 år på PC Extra och sedmera Datormagazin kan jag dra mig till minnes att det var en lämning som drog över på tiden. Ordentligt, dessutom.

Orsaken till detta var att produktionsservern fick hjärtstopp och lade ned verksamheten. IT-avdelningen fick en värre uppgift än oss på redaktionen, men jag minns att arbetsdagen blev väldigt lång. Strax innan midnatt var jag hemma den gången, som inträffade för flera år sedan. Utöver det tekniska missödet har varje varje tidningslämning gått väldigt organiserat till. Alla har sina ansvarsområden och tillsammans lyckas vi knyta ihop lämningssäcken med vårt deltagande. Suverän mix, helt enkelt.

Efter lunch är det dags att ta itu med de delar som dessvärre blivit lidande av lämningsfasen. Programtips på Datormagazin.se tänker jag på speciellt. Håll tillgodo!

/Forsberg, som är längst på Datormagazin (i dubbel bemärkelse - enda redaktionsmedlemmen som är kvar sedan starten och jag mäter 200 cm över markytan)

Vi har nu äntrat det nya året på allvar. 2012 känns på många sätt som det minst förutsägbara året i modern tid. I skrivande stund (strax innan nyår) har jag personligen en 50/50-känsla när det gäller det område som Datormagazin täcker.

En underlig situation där IT-industrin verkar mycket medveten om den allvarliga situation som råder för hela den globala ekonomin, samtidigt som det faktiskt rullar riktigt bra och det finns en påtaglig framåtanda. Svårtolkat, som sagt.

Klart är i alla fall att det kommit nya trender som PC-marknaden ska ge tummen upp eller ner för under 2012. Först och främst har vi de stora PC-tillverkarnas nya satsningar på high end-maskiner och den så kallade ultrabook-klassen. Här hittar vi bärbara PC:s som är riktigt högt specificerade och även relativt högt prissatta. Detta till skillnad från den trend mot allt billigare enheter som vi sett under de senaste åren.

Bakgrunden till skiftet i strategi är den ständigt närvarande marginalbristen i PC-industrin. Under lång tid har datortillverkare lockat konsumenter, och i viss mån även företag och organisationer, till kortare investeringscykler med hjälp av ett snabbt förbättrat pris/prestandaförhållande. Men det går förstås inte hur länge som helst. En av vägarna bort från återvändsgränden är att sätta marginal över volym, frågan är bara om det är vad marknaden vill.

Dells XPS-linje uppges gå riktigt bra. HP har meddelat att även de siktar in sig på premium-segmentet och ger sig nu in i ultrabook-världen tillsammans med bland andra Acer och Asus. Tillverkarledet har alltså bestämt sig men frågan är om den övertygelsen kommer att delas av de som ska ta notan. Tidiga tecken under senare delen av 2011 visar på det motsatta, enligt uppgifter från analysföretagen Gartner och IDC.

2012 blir ett prövningarnas år för de ultraslimmade skönheterna och jag hoppas personligen på en framgång då det ju är riktigt läckra maskiner ur ett rent teknisk perspektiv. Den andra stora nyheten på PC-marknaden är de så kallade allt-i-ett-datorerna. I Datormagazin 2-2012 har Patrik Wahlqvist uttryckt det som "När dator och skärm blir ett" till det jämförande testet.

Den här gruppen produkter har smugit fram under de senaste månaderna och får nog fortfarande kallas nischteknik. Men den är onekligen något nytt och spännande och precis som med hela 2012 är det här en produktgrupp som kan gå lite hur som helst - det är svårt att se några tvärsäkra indikationer. Men en bra sak är att lära sig mer om själva konceptet och bekanta sig med de produkter som finns att välja bland just nu.

När du läser det här har det nya året kommit en bit på vägen. Helgerna är över, julmaten är uppäten och julklapparna uppackade. Även nyåret med sitt firande och sina löften är över. Ständigt dessa nyårslöften, som i bästa fall har lett till nya goda vanor.

Nytt år innebär också ofta förändringar. Så har även fallet varit hos undertecknad. Här har det ständiga nyårslöftet om att röra mer på sig till viss del infriats genom ett par nya familjemedlemmar. Det är dock inte pingviner det handlar om, utan två hundar.

Även i min dator har det flyttat in nya hyresgäster. Som du kunde läsa i min förra krönika har mitt tålamod med Ubuntu börjat tryta, så numera får den dagdrömmande ozeloten (även känd som Ubuntu 11.10) sällskap av ett antal konkurrenter. Det föll sig inte bättre än att datorns hårddisk fick upplåta plats åt inte mindre än fyra nya operativsystem.

Linux Mint var först ut, ett system som faktiskt gav en fräsch mersmak. Inte helt perfekt, men jag tycker ändå att det finns en poäng i dess slogan - "Ubuntu made right".

Därefter var det dags för den nya Fedoraversionen, som har nummer 16. Också detta en trevlig bekantskap. Utvecklarna bakom Fedora sätter i vanlig ordning de fria idealen högt. Systemet levereras därför bara med mjukvara som utan tvivel är fri och öppen. Detta innebär, som du också kan läsa i testet i detta nummer, att vissa saker behöver ordnas efter installationen för att systemet ska bli komplett. Bland annat saknas stöd för Flash och multimedia, något som gör det hela lite omständligt. När allt kommit på plats är det dock ett mycket bra system.

Ibland kan det ändå vara kul att fixa och trixa med systemet, något som även är nödvändigt med mitt tredje nya operativsystem, FreeBSD. Här ligger fokus på säkerhet och stabilitet, och det krävs ännu mer fixande innan man har ett fullt fungerande system.

Slutligen hamnade även Oracles senaste Solarisutgåva på hårddisken. Här fungerade det mesta med en gång, och detta är nog ett system man skulle kunna leva med.

Blir du nyfiken på att prova du med? I Datormagazin 2-2011 får du mer kött på benen. Sedan är det bara att ladda ned och testa, och dela gärna med dig av dina upplevelser om de olika systemen på Datormagazins forum.

I skrivande stund har det gått en tid sedan den senaste utgåvan av Ubuntu, Oneiric Ocelot, släpptes. Ordet "Oneiric" kan översättas till "drömmande" eller "dagdrömmande" och frågan är om inte utvecklingsteamet har blivit sömnigt. Jag har alltid gillat Ubuntu, men på senare tid tvivlar jag allt oftare och mer.

Mitt tvivel började i samband med införandet av gränssnittet Unity - en introduktion som enligt många röster var förhastad. Företaget bakom Ubuntu, Canonical, har trots högljudda protester från vissa håll fortsatt att utveckla Unity. Visst, jag erkänner att i de senaste inkarnationerna är det trots allt ett trevligt system att arbeta med. Men uppdateringen till de nya versionerna har dock inneburit en del problem för mig.

Vårens uppdatering till 11.04 gjorde exempelvis att strömsparfunktionerna slutade fungera på min stationära dator. Jag vill kunna lämna datorn på och efter en stund ska den automatiskt gå ned i ett viloläge. Mycket smidigt och inte minst energibesparande. Min förhoppning inför uppdateringen till 11.10 bestod bland annat i att denna funktionalitet skulle återställas. Men icke, istället har det blivit värre.

När det gäller min stationära dator måste jag ofta framtvinga en avstängning med kommandot "sudo init 0", då varken KDE:s eller Gnomes avstängningsfunktioner fungerar som de ska. Varken vänteläge eller viloläge fungerar.

På den bärbara datorn artar sig problemen ännu värre. Unitys funktioner för utloggning och avstängning fungerar, systemet stänger skrivbordet och visar Ubuntus logotyp och de fem prickarna. Här tar dock glädjen slut. Prickarna blinkar som de ska. Jag väntar en stund, men prickarna blinkar vidare. Inget mer händer. Tangentbordet har redan stängts av, så det hela slutar med att jag får hålla inne den fysiska strömbrytaren tills datorn stängs av. Inte särskilt smidigt.

I ärlighetens namn ska det tilläggas att det sistnämnda problemet inte med säkerhet är Ubuntus fel, då det lika gärna kan vara ett problem i Linuxkärnan som används. Faktum är dock att problemet kvarstår och trots namnet "viloläge" vill inte mina Ubuntu-installationer gå ner i varv.

Enklaste sättet att kontrollera var felet ligger är att prova en annan distribution. Och det passar bra då Fedora nyligen släppt version 16 - som dessutom verkar riktigt intressant.

Det tål att funderas på om det vi ser nu är början på en nedgång av Ubuntus popularitet. Distributionen har trots allt legat högst upp i Distrowatch.coms topplistan i princip ända sedan födseln för cirka sju år sedan. I slutet av november petades dock Ubuntu ned från tronen av sitt derivat Linux Mint - en distribution som av flera benämns som "Det nya Ubuntu".

Eftersom Mint är ett derivat av Ubuntu är Mint i allra högsta grad beroende av Ubuntu. Därför funderar jag på hur den framtida utvecklingen av Ubuntu kommer att se ut. Om inte dagens buggar åtgärdas ser jag inte hur Ubuntu kan återhämta sig från det begynnande fallet.

Kan en värktablett verkligen betecknas som "intelligent"? Du kanske minns den underliga diskussionen i reklambranschen under 2000-talet? Kan en telefon betecknas som "smart" blir den logiska följdfrågan.

Kanske inte, men de små kraftpaket vi nu har att arbeta med har definitivt nått nya nivåer när det gäller både användbarhet och kapacitet.

Den första kontakten jag hade med det som i dag går under beteckningen smartphones var en av HTC:s tidiga modeller, Tytn.
Känslan var delad. Å ena sidan hade jag lagt vantarna på något som helt klart låg i teknikens framkant. Men samtidigt hade jag tvingats lägga min PDA (en nött Palm Tungsten) på hyllan en gång för alla. Rent fysiskt var det ingen större skillnad. Den nya tingesten var lika skrymmande och vägde inte mindre än handdatorn.

Jag kunde ringa med den, en klar fördel förstås, men samtidigt blev jag tvungen att skifta operativsystem från Palm OS till Windows Mobile 6.0. Det var inte ett lyft.

När det begav sig var Windows Mobile alltså det logiska OS-valet för en smartphone-lösning eftersom det var en direkt länk mot maskinparken på företaget. Telefonen var ett arbetsredskap först och främst, ett verktyg som skulle underlätta och skapa nya möjligheter till mobilitet och uppdatering.

Att hålla kalender, adressbok och uppgiftslista i synk var prio ett. Men det var överraskande svårt att få allt att kopplas ihop sömlöst. Oväntat många små irritationsmoment dök upp även med det system som borde vara intimt integrerat med den stationära Windowsmiljön. I stället kom senaste den i särklass bästa lösningen från ett oväntat håll, från konkurrenten nummer ett: Apples Iphone OS.

Under flera år var smartphone-marknaden därefter driven av underhållnings- och konsumentbehov. Tungviktare inom företagsmobiler som Nokia och Ericsson blev omkörda så till den milda grad att de faktiskt aldrig lyckades accelerera ikapp. Till slut kastade en av giganterna in handduken. Ericsson drog sig helt ur den här marknaden tidigare i år.

Ironiskt nog skedde det samtidigt som vi börjar ana en återgång till företagsfokusering igen. Våra smartphone-enheter kommer att bli en mer central del även i företagsvärlden i takt med att fler professionella mobila tjänster växer fram.

Linuxredaktören har i vanlig ordning en större mängd projekt igång. Vissa är större, som till exempel motorrenovering på en gammal Saab och panelrenovering på huset.

Med tanke på årstiden och dess kyla är det kanske bättre att ägna sig åt inomhusprojekt och ett mål är att under julledigheten färdigställa den nya styr- och kontrolldatorn.

Tanken är att detta ska bli en dator som ska vara på dygnet runt, året om. Datorn ska bland annat användas för att styra belysning med hjälp av en Tellstick. Den ska även samla in och lagra väderdata via ett delvis hemmabyggt sensornätverk. Detta sistnämnda utgörs av enheter kopplade via RS232/RS485, men det kan även ta emot signaler från trådlösa givare för bland annat fukt och temperatur. Dessa givare ska placeras på lämpliga ställen som till exempel på vinden och i krypgrunden.

I och med att datorn ska stå på hela tiden är hårdvaran noga utvald. Samtidigt vill man ju inte lägga hela budgeten bara på datorn. Valet föll på en begagnad tunn klient från HP. Denna maskin drar endast några watt och är liten och smidig. Strömsnålheten gör den dessutom tyst då den har helt passiv kylning.

I datorn finns som standard ett Flashminne som ansluts via samma typ av kontakt som den som används i 2,5-tums IDE-hårddiskar. Detta minne har bytts ut mot en adapter för CF-kort, i vilken det sitter ett tvågigabyteskort. Inte något gigantiskt lagringsutrymme således, men det räcker gott och väl för en textbaserad Debianinstallation.

Datorn har dessutom modifierats med en så kallad PCI-riser, som gjort det möjligt att montera ett vanligt PCI-kort. Detta kort i sin tur ger tillgång till en rad extra anslutningar i form av fyra USB 2.0-portar, en IDE och en Sata-anslutning. I dagsläget har denna dator varit i drift några veckor även om alla funktioner inte är klara. Ljusstyrning med hjälp av Tellstick och mjukvaran Home Automation fungerar.

Återstår gör att få igång och bygga färdigt sensornätverket. Dessutom ska en vanlig hårddisk kopplas in för att användas för säkerhetskopiering. Mjukvaran för detta blir troligen det webbaserade BackupPC.

Slutligen en litet julklappstips: USB-minnen kan man aldrig få för många av, särskilt inte när de är lika coola som "Tux Flash Drive". Minnet kostar en knapp hundralapp och är på två gigabyte. Inte särskilt rymligt, men titta på bilden här intill så förstår du varför det får en Linuxnörd att känna det där intensiva vill ha-begäret. Att köpet dessutom innebär att man stöder The Linux Foundation gör ju inte det hela sämre.

Jag vet, det är inte ett särskilt upphetsande begrepp, "centraliserade IT-lösningar", men jag vill av flera skäl lyfta fram det här ämnet på nytt. För vi kommer inte ifrån det ens om vi skulle vilja.

Det handlar om cloud computing, molnet i dagligt tal, denna supertrend inom både företagsvärlden och lösningar riktade till privatmarknaden. Själva tanken är både ekonomiskt och miljömässigt sund. Vi som brukare eller ägare av molnbaserade IT-system använder mer av hårdvarans resurser i och med att virtuella lösningar är basen och det gör i sin tur att varje investerad krona betalar sig bättre.

Men sen kommer det stora MEN:et. Vi tappar kontrollen över vår information. Våra kundregister ligger inte på hårddiskarna i serverrummet längre. Finansiell information eller känsligt källmaterial finns helt plötsligt i ett annat företags maskiner.
Listan kan bli hur lång som helst.

När jag har tagit upp den här frågan på diverse branschsammankomster under de senaste åren har det bemötts med ett budskap i den öppna dialogen och ett annat mellan raderna. Utåt vill tjänsteleverantörerna ge sken av att det här inte är en faktor, inte ens något som är värt trycksvärtan på en tidningssida.

Men när man bara går aningen djupare står det helt klart att den här oron fortfarande är att räkna med. Den ogillas men finns där ändå, trots att molnsystemen i grund och botten är både säkra och stabila. Men användarna har inte den fulla kontrollen över sina data, det går inte att förneka.

Glädjande nog har det här problemet lyfts upp till ytan betydligt bättre på senare tid. Jag tror att hela industrin kommer en bra bit framåt bara genom att inte hymla om bieffekterna av den här maktförskjutningen. Om vi som använder molntjänster får bättre råd och information från leverantörerna lär vi oss vilka typer av system som lämpar sig bättre respektive sämre för permanent drift utanför den egna serverhallen. En transparent dialog och attityd gör i sig att tilltron till hela systemstrukturen ökar och vi får mer kunniga beställare. Alla vinner.

I mars 2012 kommer Datormagazin att besöka Cebit, Europas största IT-mässa. Jag ser personligen mycket fram mot den resan och extra glädjande är det att huvudtemat för hela eventet är "Managing Trust". Arrangörerna har förstått att det är exakt det molntjänster i grund och botten handlar om.

Under andra veckan av november genomfördes årets upplaga av konferens Oredev i Malmö. Datormagazin fanns på plats för att ta del av de senaste trenderna och nya spännande tekniska lösningar.

Konferensen, som gick av stapeln för
sjunde året i rad, inhystes på Slagthuset i Malmö där över 1 000 deltagare och talare utbytte erfarenheter. Trots eventets namn fanns både deltagare
som inte var direkt involverade i utveckling och seminarier på andra ämnen. Men
fokus låg onekligen på just utvecklingsprocessen och majoriteten av
seminarierna passade främst utvecklare och testare.

För att sätta extra fokus på mingel och
att knyta nya kontakter finns sedan förra året en officiell smartphone app. En
del av appen bestod av ett pussel som löses bit för bit genom att mingla till
sig andra deltagares tilldelade nummer. Den som knytit tillräckligt många
kontakter för att lösa hela pusslet belönades med priser i informationsdisken.
Utöver att vara en kul idé som uppmuntrar deltagare att knyta nya kontakter var
även den praktiska betydelsen stor. Istället för att behöva skriva upp telefonnummer, epostadress, twitter-konto med mera så räckte denna korta
sifferkod för att visa alla nödvändiga kontaktuppgifter.

Konferensen sparkade igång med två
workshops som sträckte sig över hela två dagar. Det ena var utformat för att
deltagare snabbt skulle kunna komma igång med programmeringsspråket Scala utan
någon tidigare erfarenhet av språket. Av självaste skaparen av Scala,
Martin Odersky, lärde sig deltagare allt ifrån grundläggande syntax genom
testning till utvecklingsverktyg.

Det andra tvådagarspasset var på ämnet
HTML5 och främst Javascript. Det nya API:et för Canvas (som Datormagazin
tidigare skrivit om i nummer 8-2011) gör det möjligt att skriva avancerade
grafiska applikationer direkt i Javascript. Passet berörde även WebGL som låter
utvecklare animera 3D i ren Javascript. Seb Lee-Deslisle, som höll i denna
workshop, återanvände en del av innehållet i sitt seminarie på samma ämne för
att förbluffa publiken.

Ett spretigt innehåll för
alla
Den tredje dagen kom själva konferensen
med seminarier och andra events igång. Under tre dagar hade deltagarna
möjlighet att välja på åtta olika spår per dag där varje spår bestod av ungefär
en handfull seminarier inom samma ämne. Utöver de spår med tydlig tyngd på
utveckling fanns även seminarier inom bland annat arkitektur, projektmetodik,
sociala nätverk och entreprenörskap.

Under de tre resterande dagarna inleddes
varje morgon med en keynote. Kanske var
första dagens keynote av Reddit-grundaren Alexis Ohanian mest intressant. Han framförde vilka
möjligheter som finns när de flesta företag struntar i användaren. Men
framför allt hur viktigt det är att bry sig om användaren i en miljö där
webbläsarens bakåtknapp är din värsta fiende som webbplatsägare.

Resten av dagen spenderade undertecknad
på spåret med webbinriktning. Utöver ett pass om grundläggande Ruby on Rails
dominerade Javascript dagens agenda. Seb Lee-Deslisle från första dagarnas
workshops återkom och visade hur enkelt det är att hantera fysik i
visualiseringar utan att ha någon djupare kunskap om just fysik. Sessionen
berörde även webbläsarfunktionen websockets och efter att en stor del av
publiken öppnat en särskild webbsida i sina smartphones blev dessa en del av
hans demonstration.

En senare session fortsatte på samma ämne
men med en mer teknisk synvinkel. Seminariehållaren Jonas Jacobi påtalade
möjligheterna med socketkommunikation jämfört med vanliga HTTP-anrop och visade
exempel på imponerande webbapplikationer. Då HTTP-anrop bara kan gå i en
riktning och dessutom alltid innehåller ett datahuvud blir de tunga och
svårjobbade i mer avancerade lösningar.

Även dagens sista session på spåret
involverade delvis socketkommunikation i webbmiljö. Felix Geisendörfer
introducerade Node.js (se Datormagazin nummer 12-2011) som är en grundplåt för att köra Javascript på
serversidan. Genom att utnyttja Javascripts event-baserade natur och en
resurssnål hantering av anslutningar går det att göra oerhört mer skalbara
applikationer som i teorin kan klara hundra tusentals klienter på en server.
Tack vare ett gediget bibliotek av färdiga moduler går det även att använda
Node.js som mejlserver, FTP-server och mycket annat.

Bygga testfall med hjälp av
sociala nätverk
Den andra dagen spenderade undertecknad
på lite olika spår med intressanta föreläsningar. De mest intressanta
bevittnade sessionerna återfanns på spåret för testning. Den indiska testaren
Pradeep Soundararajan visade hur uppdateringar på Twitter utgjorde utmärkt
utgångspunkt för att bygga testfall. Bland annat avhandlades förslag på
sökningar och effektiv användning av sökfilter men även hur man identifierar
kritiska sektioner i applikationen och sedan söker efter problem som användare
stött på.

På samma spår höll sedan Gojko Adzic en
intressant föreläsning om vikten av att hela utvecklingsteamet måste arbeta
ihop. I många organisationer finns en motsättning mellan utvecklare och testare
där den senare gruppen lätt uppfattas som onödig av den förra. Istället för att
dela in en utvecklingsiteration i separata faser för utveckling och testning
rekommenderade Gojko istället att både testare och utvecklare jobbar
parallellt. Dessutom kan hela processen effektiviseras genom att lite
grundläggande kunskap om respektive område spiller över på den andra.
Exempelvis kan en utvecklare lätt automatisera ett test som en testare tidigare
utförde manuellt.

En annan spännande punkt i dagens schema
hittades på spåret Excellence, ett spår som rymde lite av varje. Jon Dahl
talade här om vikten av minimal kod och drog paralleller till utvecklingen
inom musik genom historien. Poängen var att både klassisk och modern musik genomgått
faser av allt mer komplex musik tills någon kompositör eller artist drar ett
streck och simplifierar allt. Metaforen grundade sig på att utvecklingen
påminner om programmering där många språk blir mer och mer avancerade tills
någon försöker inrymma alla lärdomar i ett nytt språk med kortare syntax.

För den som intresserar sig för design
fanns två passande seminarier på spåret User Experience. Robby Ingebretsen håll
i två pass som avhandlade grundläggande typografi och designkomposition. Det
senare riktade sig främst till utvecklare som vill lära sig grundläggande
kunskaper inom design för att enklare kunna samarbeta med designers eller själv
jobba mer med utseendet.

På samma spår var även dagens näst sista
seminarium nämnvärt. Donald Farmer berättade där om vikten av att
tillfredsställa återkommande användare. Donald som själv jobbar på
analysföretaget Qlikview fokuserade på att använda statistik som ett verktyg
för detta. Slutsatsen var att även om nybörjare snabbt ska förstå ett
gränssnitt måste det även tilltala avancerade användare som vill få ut mer och
mer av produkten.

Javascript med förenklat
syntax
Den sista dagens morgonkeynote hölls av
Jeff Atwood som är en av grundarna till communitysajten stackoverflow.com. Alla
som sökt svar på ett programmeringsrelaterat problem har säkerligen någon gång
klickat sig till just stackoverflow. Jeff berättade om erfarenheten att bygga
sajten tillsammans med ett par andra utvecklare och att göra sociala nätverk
för anti-sociala.

Undertecknad spenderade sista timmarna på
webbspåret som återigen dominerades av Javascript med ett undantag för Ruby.
Trevor Burnham höll i två föreläsningar om Coffeescript som i grunden är vanlig
javascript men med ett helt nytt syntax. Målet är att förenkla och förbättra
den vanliga syntaxen, varpå den färdiga koden kompileras till Javascript och
fungerar som vanligt i webbläsaren. Ett problem med detta som Trevor inte
hymlade med är att buggar blir extra krångliga att spåra. Men förhoppningen är
att Coffeescripts förenklade språk ska förhindra många vanliga slarvfel. Det
fungerar dessutom med alla vanliga Javascriptramverk som exempelvis Jquery.

Tester än viktigare i framtiden
Konferensen lämnades med många tankar och
nya idéer. Framför allt är det tydligt att webbtekniker blir allt viktigare för
utvecklare. Med nya möjligheter inom grafik och kommunikation i HTML5 är det
inte långt till möjligheterna med vanliga skrivbordsapplikationer. I takt med
att webbapplikationer blir mer avancerade och det är just enklare för gemene
utvecklare att nå ut med sin applikation måste även testning väga allt tyngre.
Testprocessen bör dessutom vävas in i utvecklingen för att fel ska hittas så
tidigt som möjligt och den slutgiltiga testfasen gå så problemfritt som
möjligt.

Avslutningsvis konstarerades att det är allt enklare för den med en idé och lite
programmeringskunskaper att nå ut med sin produkt. I takt med att större
organisationer blir allt mer trögrörliga och bryr sig mindre om användaren kan
den som snabbt erbjuder samma tjänst i bättre förpackning lyckas riktigt ordentligt.
Så kan du programmera din vision ligger världen för dina fötter.

Jag har glädjen att ta steget från Linuxskribent till Linuxredaktör från och med den här utgåvan och då kan det vara på sin plats med en kort presentation. Datorer har jag pysslat med sedan barnsben.

Det började med VIC-20 och fortsatte med en Amiga 500, och även några PC XT och AT passerade. Roliga datorer på sitt sätt, även om de inte kan jämföras med dagens maskiner. Jag har (tyvärr) ett nostalgiskt drag, och i dag finns det ett antal äldre datorer, TV-spel och andra tekniska prylar i gömmorna.

Efter perioden med XT- och AT-datorerna tog datorintresset ett uppehåll, för att sedan vakna till liv igen efter några år. Då var det aktuellt med 486- och Pentium-maskiner med Windows 95. Det skrevs dock redan då, i slutet av nittiotalet, en del om Linuxbaserade system, och nyfiken som jag är provade jag Linux.

Jag vill minnas att det var Red Hat och Mandrake, nuvarande Mandriva, som var aktuella. De erfarenheter jag fick av dessa var väl inte särskilt goda. Systemen var krångliga att installera och resultatet av ansträngningarna var sällan ett väl fungerande system. Sett till hur de Linuxbaserade systemen utvecklats fram till idag får den tidens distributioner betraktas som betaversioner, om ens det.

Linuxanvändandet blev därefter mest sporadiskt under några år. Jag använde Windows och Linux parallellt, men sedan mitten av 2000-talet är jag helt fast i den öppna och fria sidan. De Linuxbaserade systemen hade då blivit så pass bra att de fungerade för dagligt bruk, och sedan dess har jag använt Linuxbaserade system så mycket som möjligt.

Ubuntu har länge varit en favorit, även om jag med jämna mellanrum testar annat. Inte minst tycker jag utvecklingen inom Gnomeprojektet är spännande, det visar onekligen på ett nytänkande. Där, precis som hos Ubuntu Unity, se jag en klar inspiration från de operativsystem som används i smarta telefoner och datorplattor. Om denna utveckling är positiv eller negativ låter jag vara osagt.

Oavsett vad man tycker är det intressant att se ett nytänkande när det gäller gränssnitten som annars varit snarlika sedan 80-talet. Hur framtiden ser ut återstår att se. Det ska bli spännande att se hur Unity ser ut och fungerar i Ubuntu 11.10.

Steve Jobs, Apples geniförklarade medgrundare, gick bort några få timmar efter att Datormagazin 12-2011 skickades till tryck. Den 5 oktober 2011 kommer att gå till historien som dagen då den störste IT-innovatören i modern tid loggade ut för sista gången.

Spåren han och Apples konstruktörer lämnar efter sig det senaste decenniet är rent förbluffande. Inte en utan upprepade gånger skapades rena paradigmskiften i sätten vi använder datorteknik. Och än mer imponerande - han skapade nya användargrupper som skrev om agendan och körde över de befintliga strukturerna.

Ett exempel på detta fenomen fick jag se vid mitt köksbord tidigare i år. Min fru Pernilla är bra på väldigt många saker, men när det gäller datorer (eller i ärlighetens namn teknik över huvud taget) är det som att försöka sätta två likadana magnetpoler mot varandra.

Kunskapen att använda tekniken är det inget fel på, men den egna viljan att ens närma sig teknisk utrustning är obefintlig. Det vill säga, den var det innan hennes arbetsgivare skickade över en Iphone. Jag såg framför mig supportsamtal och pedagogiska utmaningar tiden efter den svarta tingestens ankomst.

Vad som hände? Ingenting. Jag såg till och med spontana tester av funktioner och inställningar. "Jag kan inte riktigt släppa den här", sade hon utan att ta blicken från skärmen. Och även om hyllningarna inte är förbehållslösa har Iphone 4 brutit ett sedan länge etablerat mönster.

Mycket har skrivits om Steve Jobs och jag ska inte upprepa det här, utan bara konstatera att både den mjuka och den hårda datorvärlden kommer att vara en ikon fattigare framöver.

Allt gott måste ha ett slut. Nu är stunden inne för mig att lämna över detta utrymme till en efterträdare. Detta är ett första steg mot att på sikt sluta på Datormagazin och tillsammans med mina bröder bedriva en verksamhet inom ett helt annat område.

Det finns så mycket som jag vill säga och berätta, men så lite plats att säga det på. Ironiskt nog är detta den svåraste och mest vemodiga krönika jag någonsin skrivit, det känns som om hjärnan har fått en kernel panic och inte får fram de ord som jag vill ha sagt.

Jag vill ge dig ett stort tack. Utan dig som läsare hade jag rent krasst inte kunnat ha ett roligt jobb under alla dessa år på Datormagazin. Jag är den enda redaktionsmedlemmen som är kvar från ursprungsstyrkan hösten 2000 och det är tack vare er läsare som jag har stannat här i över elva år.

Främst kommer jag ihåg all feedback inklusive roliga kommentarer jag fick på min Linuxbaserade kakburk. Den består av ett mini-ITX-moderkort och Compact Flash-kort som lagringsutrymme, via en CF-till-IDE-adapter. Nätaggregatet är så litet att det också får plats i plåtburken (bokstavligt talat), då datorns chassi bestod av en diskad lagom stor kakburk. Vill du se bilden finns den på http://dmzlabs.se/kakburk.

Istället för att fortsätta blicka bakåt väljer jag att vända på steken och blicka lite framåt. En av fördelarna med Linux är att det alltid finns något nytt att lära sig. För inte så länge sedan kom jag i kontakt med det TCL-baserade automatiserings- och testverktyget Expect, som funnits sedan urminnes tider.

Tyvärr kommer jag i framtiden få mindre tid över att ägna åt Linux än vad jag gör idag - men tro mig, även om jag nu lämnar rollen som Linuxredaktör kommer jag att förbli en Linuxanvändare så länge jag lever. Mest troligt kommer jag att tappa mark i att hänga med i Linuxutvecklingen, då jag idag får upp till 30 Linuxrelaterade brev från e-postlistor med säkerhet och information (dock inga diskussioner).

Vad gäller säkerheten i ett Linuxsystem har jag alltid ansett att det inte går att bli för paranoid, något som signaturen Bosse bekräftade för mig i ett mejl. Så här skrev han:

- En bok som har hjälpt mig att förstå OpenBSD är Absolute OpenBSD av Michael W. Lucas, från No Starch Press, 2003.
I slutorden skriver författaren: In the meantime, though, when someone calls you paranoid, just ask them. "Yes, but am I paranoid enough?"

Det sköna citatet får avrunda min sista krönika.

Datormagazins frilansare Andreas Eklöv medverkade nyligen i radio - i brittiska BBC Radio 4 och dess radioprogram Click on. Lyssna på klippet här.

Cirka fyra minuter in i nedanstående radioklipp äntrar Andreas etern. Han pratar bland annat om 4G i Sverige och han utför ett livetest av Sveriges 4G jämfört mot britternas 3G-nät.

Click on, säsong nio, avsnitt ett finns att lyssna på här:

http://www.bbc.co.uk/programmes/b006tht9

Att köra en virtualiserad dator är inget nytt. Jag minns inte hur många år sedan det var jag kom i kontakt med mjukvaran Vmware för första gången. På något sätt har det alltid varit en dröm att äga en robust dator med kraft nog att driva flera virtuella datorer.

När jag provade Fedora 15 på min påkostade stationära dator, som bland annat är utrustad med dubbla SSD-diskar, tolv gigabyte internminne och AMD Eyefinity med tre 24-tumsskärmar, fick jag en tankeställare. Fedora hittar nämligen flera fel på SSD-enheterna, vilket är ett falsklarm. Istället för att låta något Linuxsystem få nöjet att sabotera mitt riktiga Windowssystem är det bättre att köra andra operativsystem virtuellt. Annars är det bara en tidsfråga innan olyckan sker. Nu kan jag utan problem tilldela ett par gigabyte av internminnet till en virtuell maskin.

Ordet motorväg i rubriken ovan är ett medvetet val. Ordet har två innebörder: snabbt och osäkert. Ingen vill väl ha en motorväg rakt in i sin dator, där i princip allt blir tillgängligt för en illvillig sabotör, men alla vill ha ett system som kör i motorvägens maximalt tillåtna hastighet. Som kuriosa på det sistnämnda kan nämnas att i mitten av augusti gjorde en nära släkting till mig misstaget att köra tolv kilometer i timmen för fort på en motorväg. Det blev ett dyrt misstag, 2 000 kronor rättare sagt. Lyckligtvis är datorns motorväg rent praktiskt begränsad till hårddiskutrymmet och internminnet. När du uppgraderar ditt system får du dessutom inga böter trots högre hastighet.

Efter att ha testat klart den rappa distributionen Snowlinux, som du kan läsa om i Datormagazin 11-2011, installerade jag den i Virtualbox på Windowsdatorn. Resultatet blev en riktig wow-känsla. Jösses vilken fart systemet fick! SSD-enheterna och Core i7-processorn i kombination med ett par gigabyte tilldelat virtuellt internminne bidrog till fartupplevelsen. Utan att ha tagit tid från start till inloggningsskärm uppskattar jag det till runt en handfull sekunder.

Tack vare Virtualbox många olika sätt att hantera virtuella nätverkskort är det inga problem att få den virtuella datorn att behandlas som en riktig dator i nätverket, med egen IP-adress. Routern som håller ihop nätverket fick nöjet att skicka vidare diverse portar till den virtuella Linuxmaskinen, vilket fungerade utmärkt för ändamålet (i detta fall ett serverscript för multiplayerdelen i lillebrorsans Minesweeper-spel, se http://dmzlabs.se/mfe).

Min stationära slimmade server behöver dock inte känna sig arbetslös, för Windowsmaskinen är inte igång dygnet runt. För att fullborda motorvägen kommer jag utan att tveka låta lillebrorsan eller någon annan pålitlig person prova mjukvaror och tjänster i den virtuella datorn. Skulle maskinen av någon anledning haverera är det trots allt en baggis att återställa den via ögonblicksbilder, så kallade snapshots. Drömmen om en virtualiserad motorväg är nu verklighet.

Thomas Forsberg

Vår strävan efter ökad effektivitet, större vinstmarginaler och mer rationella arbetsmetoder är det som rättfärdigar en allt större automatisering av våra liv.

Att delegera beslut och rutinuppgifter känns självklart eftersom den mänskliga hjärnan är både begränsad och ineffektiv ställd i relation till moderna IT-system. Särskilt sett till hastighet, noggrannhet och möjlighet att slaviskt följa instruktioner.

Men livet och mänskliga relationer följer inte strikta mönster och ytterst få uppgifter vinner på att utföras på exakt samma sätt över tid. De mänskliga "bristerna" blir något som snarare vida överträffar datorernas förmågor. Men vi börjar närma oss ett läge där vår uppfinningsrikedom och ingenjörskonst riskerar att göra verklighet av den gamla farhågan att robotar kommer att utgöra ett reellt hot mot mänsklighetens välbefinnande.

Inom den amerikanska militären diskuteras på fullt allvar "etikprogrammering" av autonoma stridsrobotar. Bakgrunden är att beslut på slagfält, som tidigare var förbehållna människor, ska delegeras till mekaniska stridande enheter av olika slag. Risken är stor att kommandot "döda" kommer att följas strikt, enligt en maskinell logik. Oavsett vem som står framför mynningen. På ett annat slags slagfält har robotarna formen av mjukvara och stål och skarp ammunition har sin motsvarighet i en hänsynslös, blixtrande snabb och strikt anpassning till marknadskrafterna.

Den senaste tidens turbulens på världens börser har satt sökljuset på ett fenomen som vid en första anblick kan verka just rationellt, effektivt och en väg till större vinstmarginaler. Det handlar om den datorstyrda tradingverksamheten, där IT-system drar lärdom av förändringar i börskurser och blixtsnabbt både reagerar och agerar. Uppemot 30 procent av den totala handeln med aktier och andra finansiella instrument tros ha sin bas i datorstyrda system.

Ekonomer talar nu om en risk i att kurserna påverkas så snabbt och kraftigt att även den mänskliga handeln dras med och en "artificiell panik" skapas. Detta riskerar att underminera en av grundstenarna i hela vår ekonomi. Helt plötsligt har robothjälpen blivit ett hot.

I praktiken får den automatiserade så kallade högfrekvenshandeln närmast komiska praktiska konsekvenser. Fenomenet har nämligen skapat en marknad för co-locationtjänster, där börser erbjuder fysiska utrymmen i närheten av sina egna system, så att mäklarna kan minimera tiden det tar för en köp- eller säljorder att nå marknaden.

Vi pratar alltså om att det är tiden för elektroniska instruktioner att via ett hypermodernt nätverk nå en server som avgör om en affär blir lyckad eller inte. Inte direkt ett långsiktigt och ansvarsfullt agerande och dessutom potentiellt skadligt för våra ekonomiska systems stabilitet. Frågan blir, även för en datorfantast, om vi inte redan nu har lagt över lite för mycket makt i våra digitala hjälpredors händer. Eller snarare att instruktionerna i dem är fel.

På Datormagazins forum skrev signaturen Incz om distributionen Asturix 3 och undrade om den kan vara något att ha.

Signaturen Exton kommenterade att Asturix i grund och botten är en Ubuntu-remaster och att han hade provkört systemet i en virtuell maskin, vilket jag instinktivt svarade att jag inte har gjort och heller inte har några planer på att göra. Men vänta lite nu. Varför inte? Tidsperioden från dess att distributionen släpptes till dess att inlägget postades är lite drygt fem månader. Alltså har en distribution som knappt är ett halvår gammal redan passerat sitt bäst-före-datum, enligt mitt resonemang. Låt mig förklara min syn på saken.

Ur nyhetsperspektiv är knappa halvåret så klart alldeles för lång tid för att det ska ha något nyhetsvärde att rapportera om. För att testas ska helst en distribution vara het och fräsch. Gärna passa en så bred målgrupp som möjligt i denna redan så nischade Linuxvärld, alternativt innehålla någonting som sticker ut ur mängden och förtjänar uppmärksamhet.

Dessutom är Asturix ännu ett Ubuntu-derivat - jag kan ibland tycka att floran av dessa nått sitt maximala antal. Det är klart att det finns uppstickare som både förtjänar att testas och få utrymme i tidningen, men det är svårt att konkurrera ut vissa distributioners planerade plats i tidningen. Jag tänker specifikt på Netrunner 3 (som dessutom baseras på Ubuntu) och Fedora 15.

Det är ingen hemlighet att vi har begränsat utrymme bland Linuxsidorna i tidningen. Då går det inte att enbart inkludera Ubuntu-derivat i stil med det nu dissade Asturix. Dissningen kommer även av andra orsaker, det berömda uttrycket "magkänsla" passar in här. Asturix webbplats är delvis otillgänglig vilket knappast förbättrar distributionens chanser att tittas närmare på. Ett klick på den engelska flaggan på asturix.com resulterar i på tok för mycket fortsatt spansk text. Den engelska innehållssidan är löjligt innehållsfattig. Det verkar helt enkelt inte så förtroendeingivande.

När det dessutom finns andra distributioner som är både nyare och känns hetare och fräschare är saken biff. I teorin skulle jag kunna provköra distributionen på min fritid, men det känns inte som ett alternativ. Den kontakt jag har med Linux på fritiden räcker och är ingenting som jag vill ha mer av.

Om däremot en distribution släpps i exempelvis version 1.1 köper jag resonemanget att den versionen har passerat sitt bäst-före-datum så fort version nästa version släpps. Så fungerar det dock inte. Ubuntu har flera så kallade LTS-versioner, Long Term Support, som underhålls i tre år(!) från lanseringsdagen. En distribution som är knappt ett halvår gammal behöver inte nödvändigtvis ha passerat sitt bäst-före-datum trots allt.

Sätten datortekniken kommer in i vår vardag blir bara fler och fler. Och då tänker jag inte bara på områdena kontor, kommunikation, transport, tillverkning - ja, all tänkbar effektivisering om man så vill. Det som skett de senaste åren är att gränsen mellan rena underhållningsmaskiner och datorer också har börjat försvinna.

Skälen till att många fortfarande drar en gräns mellan datorn och prylarna de använder för att se på film och lyssna på musik är flera. En uppenbar orsak är att det fortfarande är lite knepigt att få en HTPC (Home Theater Personal Computer) på plats till en rimlig arbetsinsats.

Ett annat tungt vägande skäl är att själva innehållet - alltså primärt musiken, filmerna och TV-programmen - har varit svåråtkomligt. Upphovsrättsliga hinder, begränsningar i bandbredd och tekniklösningar som inte är kompatibla med varandra har gjort att många har avvaktat med investeringar på HTPC-fronten.

Ytterligare ett skäl finns till varför HTPC:n inte till fullo har kunnat äntra vardagsrummen. Jag kallar det för "kabel- och surrfaktorn". Hur trivialt det än kan låta är motståndet mot det som upplevs som onödiga sladdar i hemmets kanske mest prestigeladdade utrymme ofta kompakt. Den andra delen, surret, gillas inte av oss som vill avnjuta film och musik med ett så rent ljud som möjligt.

Att helt komma bort från kabel- och surrfaktorn ligger en bit in i framtiden men situationen för PC-baserade underhållningsmaskiner har definitivt förbättrats. Nu har vi ett ganska ordentligt utbud av film, musik och TV-sändningar i bredbandsnäten. Innehållet börjar komma på plats. Överföringskapaciteten är ofta så bra att bildkvalitet och ljud blir okej även med dagens mått mätt. Och inte minst har komponenterna och själva HTPC-utrustningarna blivit nättare och mer diskreta. Det börjar bli dags att bli underhållen av datorn även på sätt som överträffar MP3-filer, webbradio och korta videoklipp. Datorns intåg i vardagsrummen har startat.Snart kanske min gamla dröm om ett smidigt integrerat system för att titta på TV, surfa på webben, visa bilder och lyssna på musik blir verklighet. Då ska det bli intressant hur innehållsproducenterna drar nytta av den enorma potential en sådan plattform innebär.

Men till det får vi nog återkomma ett annat år är jag rädd. Så länge får vi nöja oss med exempelvis Metallicas formidabla setlist från konserten The Big 4 i Göteborg via SVT Play på webben, något jag lät mig bli underhållen av under författandet av den här texten. Produktiviteten gagnades inte av det, men ibland kan det vara bra för själen att tillfälligt sätta inspiration före effektivitet.

För någon vecka sedan blev det klart att jag och sambon fått ny lägenhet och flyttplaneringen drog igång. Jag började, min vana trogen, att fundera på de datortekniska delarna av flytten.

Ska jag verkligen stänga av servern, eller är det läge att testa UPS:en på riktigt genom att ställa servern på en liten pirra och rulla upp den nästa lägenhet? Det är trots allt bara några hundra meter till målet för flyttoperationen.

Sambon skakade på huvudet och lät mig hållas med mina funderingar, medan hon ägnade sig större saker i flyttplaneringen. Och när jag, efter ett tag, kommit fram till att ändå stänga av servern under flytten slog det mig att det kanske var dags för lite rutinmässigt underhåll.

Sagt och gjort. Jag började gräva i loggfiler och kom till övervakningsmjukvaran för RAID-kontrollern när jag fick lite skrämselhicka. En av de fem hårddiskarna är döende. Ingen större fara i sig, men min RAID-5-uppsättning har tickat på prickfritt i något år nu och det innebär att jag har glömt bort helt och hållet hur man bygger om RAID, expanderar filsystem och allt annat som kan vara bra att veta i sammanhanget.

När jag satte upp servern kändes det varken svårt eller obekant - nu måste jag erkänna att det känns lite läskigt och främmande. Tänk om allt havererar, eller om jag snubblar på min väg genom långa kommandorader? Medveten om att jag faktiskt kan tappa en av de fem hårddiskarna, som utgör RAID-uppsättningen, fokuserar jag på att fixa ny trätrall till balkongen istället. Felsäkerhet är bra att ha när solen skiner och förhoppningsvis har hårddisken den goda smaken att hålla till det har blivit höst och regnigt.

Om du hittar en grundlig genomgång av hur man hanterar RAID i Linux i nästa nummer kan du misstänka att mina balkongplaner kom av sig. För alla bra artiklar föds ur ett behov - och givetvis är det fallet även i Linuxmagazin.

Denna gång hittar du en intressant introduktion till den kraftigt uppdaterade FreeNAS 8.0 som lovar att lösa dina lagringsbehov.

Som Linuxredaktör gäller det att kunna sålla i den enorma floran på internet. Det gäller att hitta det som är intressant och som förtjänar utrymme bland Linuxnyheterna. Men det finns gråzoner.

Till denna tidningsproduktion ställdes jag inför valet att skriva en nyhet om något som kanske snarare är en storm i ett vattenglas. Mitt val blev att inte skriva det som en nyhet, utan hellre redogöra och resonera om det här på krönikeplats.

Det handlar om skrivbordsmiljön Gnome. Röster inom projektet argumenterar för att Gnome enbart ska kunna gå att köra i Linux. Inte nog med det, någon röst föreslår att den populära skrivbordsmiljön ska upphöra med stödet för andra plattformar, såsom Solaris och BSD.

Så här ligger det till: skaparen av Init-ersättaren Systemd, Lennart Poettering, föreslår Systemd som externt beroende för Gnome Shell i Gnome 3.2. Eftersom Systemd har Linux som ett beroende och inte kommer att portas till andra operativsystem (vilket skulle vara väldigt svårt ändå på grund av dess Linuxspecifika natur), skulle detta i praktiken göra Gnome till en Linuxspecifik skrivbordsmiljö.

Alla är så klart inte nöjda med denna idé. Exempelvis har Debian versioner som använder en FreeBSD- eller en HURD-kärna och i dessa versioner skulle Gnome inte längre kunna köras. Förutom dessa nischade versioner av Debian skulle det bli dödsstöten för Gnome i Solaris och BSD.

Red Hat-utvecklaren Jon McCann är en viktig drivkraft bakom Gnome Shell och han tar idén ett steg längre. Framtiden för Gnome är som Linuxbaserat operativsystem, hävdar han, och tillägger att "kärnor inte är så intressanta och Linux är inte ett operativsystem. Nu är det vår uppgift att bygga ett riktigt operativsystem".

En annan röst som uttrycker sin åsikt är inte speciellt entusiastisk över idén. Gnome Foundation-medlemmen Dave Nearly säger att det vore en stor avvikelse för projektet och en snyting i ansiktet på de mångåriga partnerna Oracle/Sun, liksom för andra gratis operativsystem som BSD.

Argumentet för att enbart fokusera på Linux lyder: Varför ska Gnomes tekniska utveckling hämmas bara för att Solaris och BSD inte kan hålla jämna steg med Linuxkärnans snabba utvecklingstakt? Rösterna är många och det går trots allt inte att skriva en Linuxnyhet om varje diskussion som pågår, ens i de stora projekten.

Jag har väldigt svårt att se en framtid där Gnome enbart går att köra i Linux. Detta är en storm i ett vattenglas om du frågar
mig. Vad är din åsikt?

Det känns lite som Davids kamp mot Goliat. Den lilla, splitter nya miljön Unity jämför jag med Bibelns David, som ställs mot den stora, mångårige och väletablerade Gnome. Den sistnämnda i form av nya versionen 3.0 som får gestalta Goliat.

Vi har inget jämförande test dessa emellan, utan de ställs mot varandra i dagens Linuxvärld. Kan David besegra Goliat ännu en gång, som legenden säger? Vem vet, det kanske inte ens blir en fight. Det är upp till dig och mig.

Som enskild användare får du välja precis vad du ska tro på. Du behöver inte ens tro på någon av användarmiljöerna, eller det som stod i Bibeln heller. Unity betyder enighet och min påstådda kamp mot Gnome kanske snarare är en kamp med (istället för mot) Gnome. Systemen kan mycket väl komma att hamna sida vid sida i ett framtida Linuxsystem, där du som användare får välja vilket du vill använda just för tillfället.

I månadens Linuxmagazin har artiklar om både Unity under skalet och nyheterna i Gnome 3. Missa dem inte. För dig som undrar varför Unity-artikeln är skriven med Beta 2 av Ubuntu 11.04 kan jag berätta hur det ligger till. För att skapa en tidning krävs det mer än att bara skriva en artikel och skicka den till tryck. Artikeln ska beställas, skrivas, redigeras, formges, korrekturläsas och sedan skickas till tryck. Ett par veckor senare kan du läsa resultatet, i tryckt form. Deadline är ett ord som förekommer ofta i vår bransch. De olika nyligen nämnda delmomenten i hur en artikel blir till har var och en sin egen deadline.

Dessvärre går det inte speciellt ofta att tumma på de deadlines som vi är beroende av. Något steg i produktionen blir i så fall lidande, vilket medför en mängd negativa effekter som knappast väger upp de positiva effekterna. Taskig tajming, helt enkelt. I skrivande stund har Ubuntu 11.04 funnits stabil i ett par dagar, men undertecknad har ännu inte laddat ned och testkört systemet. Det kommer jag förhoppningsvis att ha gjort när du läser detta.

Hur är ditt förhållande till Linux? Har det blivit bättre med åren eller har du kanske tappat hoppet om en samvaro i ljuv symbios med det open source-baserade operativsystemet? Åsikterna som rör Linuxvärlden är ofta starka och relativt nyansfria. Det är på eller av. Men det finns ett tydligt undantag - Android.

Att kalla operativsystemet Android för Linuxbaserat är inte helt rättvisande, men det är ändå nära sanningen. Systemet har tvivelsutan sin bas i Linuxkärnan men är i dag en så kallad förgrening. Det lever sitt eget liv och har tappat den täta kopplingen med sitt ursprung. Google har skapat Linux med en annan smak, om man så vill.

För de som har ett fast och stabilt förhållande till Linuxvärlden är det lite "vad var det jag sa" nu när Android har en tillväxtkurva som liknar en ishockeyklubba. Efter en något trög start går det nu närmast generande bra för Googles inköpta Linux-kusin. Allt pekar spikrakt uppåt. Och som sagt, det i konsumentledet på framgång svältfödda Linuxlägret skrockar och känner att segern är nära. I alla fall på den mobila marknaden.

På skrivborden i våra mer traditionella datorer har Linux aldrig vunnit mark i någon större utsträckning. Detta trots att stora företag gjort riktigt hyfsade försök att skapa alternativ för den breda användarskaran. Fast det har aldrig varit riktigt lika enkelt och välbekant som Windows, eller lika snyggt och sömlöst integrerat som Mac OS-plattformen. Något har saknats, eller strulat, och om det är något dagens användare inte har tålamod med så är det sina arbetsstationer. De ska fungera. Punkt. Den hunden har visat sig vara för gammal för att kunna lära sig att sitta på ett nytt sätt.

Ett annat område som berör våra mest intima och direkta kontakter med IT-systemen som styr vår vardag, är virtuella skrivbord. Även det här området växer snabbt även om vi inte ser den stora migreringen likt den som serversidan redan har gjort. Där är det mer regel än undantag att serverlösningar baseras på virtuella maskiner. Trots dessa virtualiserade miljöer har det varit vanligt att traditionella skrivbordsdatorer används på klientnivå. Eller att IT-avdelningen har infört tunna klienter som jobbar mot väl valda virtuella servrar. Dessa har historiskt inte kunnat ge användarna en användarupplevelse som fullt ut liknar traditionella skrivbordsmiljöer.

Google har ett rejält smashläge just nu och det har inte gått branschen obemärkt förbi. I vissa delar av IT-världen finns en ganska djupt rotad motvilja till företag och/eller system som växer sig alltför dominanta. Det sägs att det någonstans i Googles huvudkontor därför sitter en skylt med texten "Don´t be evil". Måttot är att de som jobbar där noggrannt ska akta sig för att hamna på höga hästar eller skapa en distans mellan sig själva och de som använder deras produkter. Det är troligtvis inte mindre viktigt i just Android-fallet eftersom systemet trots allt baseras på något som Linuxcommunityn tagit fram primärt som ett alternativ till stora, dominerande system.

Det finns många aspekter av säkerhet i ett Linuxsystem. Det första jag spontant kommer att tänka på är hur man ska skydda sin maskin mot externa hot.

Brandväggar, övervakningsmjukvara, penetrationstestning och antiviruslösningar är bara några av de saker man kan grotta ned sig i. Och precis som många andra Linuxanvändare har jag ägnat timmar och åter timmar vid skärmen, läsandes manualer och testandes nya smarta säkerhetslösningar.

Men en sak har vi nog alla en tendens att glömma bort: backup av alla viktiga filer. Hotet behöver inte komma från utsidan av vårt nätverk. Ganska ofta är det vi själva som är det värsta hotet mot vår data. En fil råkar raderas, några tusen tecken av ett litterärt mästerverk tas bort eller en bild ersätts av en annan.

En bra backup kan såklart rädda oss från allt det här. Men av någon anledning har aldrig backup verkat lika roligt som att försöka stoppa ett oidentifierat yttre hot. Det är på något sätt mycket mer underhållande att skydda systemet från intrångsförsök än att inse att man själv utgör ett allvarligt hot mot de egna semesterbilderna eller mot den egna musiksamlingen.

Artikeln i det här numret om BackupPC fick i alla fall mig att omvärdera backup ganska mycket. Med ett snyggt webbgränssnitt och oändligt mycket inställningsmöjligheter fick det backup att bli lite sexigt. Ok, kanske inte sexigt, men mycket roligare än att bara sitta och läsa manualen för Rsync eller fundera över bandbackup med gamla DAT-band. Skulle inte backup falla dig i smaken kan du alltid grotta ned dig i lastbalansering – också en form av säkerhet för viktiga system – eller nyheterna i Ubuntu 11.04.

Ubuntu verkar fortsätta sig segertåg över världen och version 11.04 gör inte distributionen sämre. Kanske är det dags att testa, om du inte redan gjort det? När du gjort det kan du alltid ta tag i den där bortglömda backupen.

Tekniken går framåt i rasande fart, brukar det heta. Jag tycker att det både stämmer och inte stämmer. Ibland formas den bara om och får ny och bättre skuren kostym, men inget nytt innehåll skapas.

Besökte en fantastiskt underhållande föreläsning på ett event i Örebro härom veckan, ett event som till stor del handlade om molntjänster, cloud computing, virtualisering och ja, alla buzzwords inom det området. Trots att det knappt går att kalla cloud computing för en ny företeelse med gott samvete längre, betraktas ämnesområdet trots allt som lite av den vilda frontlinjen inom IT-industrin. Det är där det händer, så att säga.

Men är den här tekniken verkligen något som tar den stora massan IT-användare framåt? Föreläsaren berättade en mängd anekdoter från hans besök på företag och hos organisationer, alla förstås mer eller mindre berörda av den nya teknikens ständiga landvinningar. En av de lite mer rutinerade IT-cheferna hade frågat om hon hade missförstått det här nya moln-begreppet "för det är väl det vi kallade driftservice redan för länge sedan?". Poäng där, även om det förstås är lite som att jämföra äpplen och päron. Molntjänsterna är här för att stanna och skillnaden är inte minst att fler både företag och privatpersoner nu kan använda lösningar av den här typen.

Vi kommer att titta närmare på ett moln-relaterat ämne som verkligen är i uppstarten av sin utveckling – desktopvirtualisering. Det handlar om allt från att spara pengar på hårdvara till att slippa koda om gammal mjukvara för att passa ny hårdvara och nya operativsystem. Det sistnämna är ett mycket vanligt problem, särskilt för små och medelstora företag. Mer om det i nästa nummer.

Även om ny teknik inte alltid är så särdeles ny, finns det inget som talar emot att användandet av den ny(gaml)a tekniken ökar i omfattning. Under en flight till Venedig nyligen fick jag ett mycket konkret bevis på något som är ett riktigt paradigmskifte för oss IT-fantaster, om än ute i periferin. Få saker är väl så sammanvävda med flygresor som den överkryssade cigarettsymbolen.

Minns med lätt förskräckelse en flight från Bangkok till Melbourne 1996 där jag fick sitta i den första raden i den rökfria delen av kabinen. De två välkammade herrarna som satt i den främsta raden i rökarnas avdelning valde att testa en och annat fet cigarr under den långa flighten.

Man önskade då innerligt att den där överstrukna cigaretten skulle lysa upp som en ledstjärna i kabintaket. Det kommer den aldrig att göra igen, i alla fall inte i vissa flygplan. För när jag lutade mig bakåt och hade spänt fast säkerhetsbältet såg jag att symbolen i taket var borta. Den hade ersatts av texten "Turn off electronic devices".

Det är nya tider och vi arma människor har fått nya laster. Även om rökning förstås inte är en helt bortglömd företeelse i världen så är den definitivt historia i kommersiella passagerarplan. Så är däremot inte läget för IT-teknik. Det behovet bara växer.

Jag har lite på känn att just du som läser den här texten är en av de som blir mest lättade framöver, när den nya lampan i kabintaket slocknar framme vid gaten. Våra begär i luften finns kvar, de har bara ändrat karaktär en aning.

I ett par månaders tid har jag funderat över statusen för Gentoo-projektet. I tron att version 2008.0, som släpptes i juli 2008, var den senaste har mina rynkor i pannan växt allt eftersom.

Projektet Gentoo hade ett ledningsproblem som påverkade ett par tänkta versioner, som ställdes in. Under lång tid har det varit tyst från ledningshåll i Gentoo. För att få reda på hur det ligger till har jag till och med försökt att få en kommentar från dess ansvarige ledare, men utan lyckat resultat.

Lyckligtvis har jag haft fel. Min oro över Gentoo-projektet har varit obefogad. Gentoo frodas och mår bra. Tipstack går till signaturen Jonas på Datormagazin.se.

Med den nysläppta versionen 11.0 firar projektet det fortsatta samarbetet mellan sina användare och utvecklare. En gest som gör att jag vill hylla Gentoo.

Samtidigt måste jag vara självkritisk och inse att jag levt i en naiv bubbla i fråga om att Gentoo-projektet var på väg att dö.

Gentoo är en så kallad rullande distribution med kontinuerliga uppdateringar. När en ögonblicksbild tas görs paketen om till ett binärt format och en "version" skapas. Det kan alltså gå flera år utan att en version släpps, utan risk för att projektet ska vara på väg att dö.

Länge leve Gentoo.

I månadens välfyllda Linuxmagazin kan du läsa om hur du stoppar intrångsförsök med Fail2ban, allt som finns att veta om distributionen Slax, hur du sätter upp en egen server med hjälp av Turnkey, startprocessen Init samt säker CentOS-server med Selinux.

Nummer 5-2011 är fullmatat med bra artiklar om Windows 7. En djupdykning värdig Datormagazin.

Med det sagt, jag tror inte att du kan missa att vårt tema denna gång är Windows 7. Nu är det istället dags att nämna lite förändringar.

Vi har en ny krönikör i vår avdelning .end. I förra numret tackade Henrik Kalling för sig och lämnade över stafettpinnen till Ulrik Södergren. Hans första krönika hittar du på sidan 112.

Och på samma tema är detta den sista krönikan signerad av mig som du läser på den här platsen. Jag lämnar över chefredaktörspinnen till Peter Widén och beger mig ut på nya äventyr.

Tidningsbranschen står inför stora utmaningar – det har sagts förut och det kommer att sägas igen. Från bara papper går vi mot fler viktiga publiceringskanaler. Datorplattor, webb och mobiler, för att nämna några.

Man skulle kunna säga att Datormagazin ägnar nästan allt sidutrymme åt att skriva om våra största konkurrenter när det handlar om din mediekonsumtion. Eller så ser man det tvärtom: vi skriver om teknik som gör det möjligt att läsa Datormagazin i andra format.

Hur som helst är det sådant jag ska ägna min tid åt. Redaktionell teknik, produktionssystem och effektivare vägar för att göra tidningar – sätt för att fortsätta ge dig din månatliga dos av Datormagazin.

Nu är det dock inte så enkelt att lämna Datormagazin bakom sig – det vet alla ni som prenumererat på tidningen sedan lång tid tillbaka. Eller alla ni som jobbat med oss. Så vi kommer att ses ibland här i spalterna, även i fortsättningen.

Men jag vill passa på att använda mina sista rader här till att tacka alla engagerade läsare, webbesökare och skribenter för de här åren. Tack för allt – det är ni som förvandlar den här bunten papper till guld för datorentusiaster.

Ajöss och tack för fisken!

Efter lång tids drift med Windows 7 som operativsystem lyckades Pardus 2011 med konststycket att haverera partitionerna, något jag skrev om i förra månadens Linuxkrönika. I dag kan jag konstatera att det ligger mycket sanning i talesättet "Inget ont som inte har något gott med sig".

Passande för årets första månaders vita väderlek har vi tittat närmare på distributionen Snowlinux 10. Speciellt en applikation i distributionen fann jag extra intressant och matnyttig. Det handlar om att konvertera film från ett format till ett annat, med hjälp av Arista Transcoder.

Min stationära Windowsdator har åtskilliga gigabyte med okomprimerad AVI-film, infångad under ett par års tid från spelet Entropia Universe. Det handlar om allt från korta videosnuttar till längre oklippta filmer från diverse virtuella event. Givetvis finns det en uppsjö med Windowsprogram som kan komprimera och konvertera filmer, men det krävs både tredjepartsprogram, rätt codec och ett antal inställningar för att ens vara i närheten av att komma igång med konverteringen. Dessutom gav exempelvis Autogk enbart ljud på en kanal och en något för kraftigt kapad lodrät bild, men den lilla filstorleken som resultatet visar går inte att klaga på.

Tilläggas bör att jag varken har tid eller motivation för att sätta mig in i avancerad videohantering. Men med Snowlinux får jag ett i princip komplett paket för mitt ändamål. Den Pardusförstörda partitionslösa bärbara datorn passar perfekt. Äntligen har dumburken fått ett vettigt syfte – som Linuxmaskin och videokonverterare.

Distributionen Snowlinux erbjuder nämligen redan från början möjligheten till videokomprimering med Arista Transcoder. Egentligen behöver ingenting installeras, med ett stort USB-minne kan filerna fraktas fram och tillbaka, men för enkelhetens skull installerar jag en FTP- och en webbserver. Det fungerar med Samba också, men det skadar inte att ha en säkerhetskopia på filmerna ifall något går snett. Dessutom kräver Samba likt Windowsprogrammen tid för konfiguration, något jag inte prioriterar på min fritid. Så här nöjd och glad med Linuxmaskinen var det längesedan jag var.

Känner du någon som just har börjat med Linux och behöver hjälp att komma igång med kommandoterminalen? Perfekt. Be dem köpa detta nummer, så slipper du låna ut din Datormagazin-tidning. Vår frilansare Jonas Kämpe har komponerat ett nybörjarvänligt alster med fokus på terminalen och några av dess många användbara kommandon.

Sedan jag la vantarna på min första datorplatta har jag varit kluven till fenomenet. Den modell jag använt mest, Apples Ipad, har i och för sig många trevliga funktioner och utbudet av appar är enormt.

Men frågan är vad min lilla datorplatta egentligen tillfört. Visst har Angry birds-spelandet nått en ny nivå när jag får se de små arga fåglarna på en stor skärm. E-posten, både privat och jobbrelaterad, landar snällt och snyggt och det dagliga nyhetssurfandet kan utföras ungefär var som helst – på bussen, i soffan eller från badkaret.

Och då har vi inte kommit till filmtittandet – streamat eller rippat material har faktiskt livat upp en och annan seg bussresa och tråkig transithall.

Kanske är det dags att revidera den initiala skepsisen trots allt? Jag får motvilligt erkänna att datorplattan blivit en del av mitt liv. Och det trots att jag inte riktigt kunde förstå vad jag skulle göra med den när jag först fick den i min hand.

Nästa intressanta steg i utvecklingen heter Android 3.0 – den första versionen av Android som har utvecklats med just datorplattor i åtanke. När de första Android 3.0-produkterna dyker upp på marknaden är jag övertygad om att Apple kommer att få det lite jobbigare. Och ekosystemet kring Android lockar spontant en gammal tekniker.

Läs vårt stora jämförande test i Datormagazin 4-2011 och se hur landet ligger idag. I nästa nummer (5-2011) bjuder vi på en djupdykning i Android 3.0. Tills dess: trevlig läsning.

Efter diverse tekniska problem är artikelregistret äntligen uppdaterat.

Du finner det i PDF-format på www.datormagazin.se/filer. Det
innehåller alla artikelrubriker, genrer, utgåvor och sidnummer från 2000-01
till 2011-03.

Det är ingen hemlighet att jag gillar uppstickare i Linuxvärlden. Pardus är en sådan. Den har varit med och utmanat sedan 2005. I hemlandet Turkiet är den så klart större än här i Sverige, men det finns ändå ett intresse för Pardus från Datormagazins läsare.

Frankrike har i sin tur ett starkt kort i Linuxvärlden med sin Mandrivadistribution. Gemensamt har de att båda testas enskilt i detta nummer. Med facit i hand finns det framför allt en stor skillnad. Windowsvänligheten.

Var för sig fick de prova på att leva livet vid sidan om Windows 7 på en bärbar dator. Mandriva noterade att Windows hade väldigt mycket utrymme tilldelat sig och att det fanns gott om plats att placera Linux på hårddisken. Sagt och gjort, så var det klart, om än Linuxutrymmet blev lite väl snålt tilltaget. Men det fungerade ändå. Den sömlösa smärtfria processen hade inte
kunnat göras bättre.

Pardus å sin sida gav inget förslag till hur de befintliga partitionerna skulle användas. Bryskt sagt hade en väldresserad apa kunnat förstå att Linux kan ersätta Linux. Nåväl, den turkiska distributionen fick förtroendet att förstora Mandrivas något snålt tilltagna utrymme genom att först förminska Windowspartitionen. Det är ett beslut jag idag ångrar. Pardus inkompetenta partitionsprogram kraschade och förstörde Windowspartitionen. Jag blir så less. När jag väl orkar ta tag i det ska jag leta upp någon distribution och rädda det som räddas kan.

Wayland har vi nämnt bland Linuxnyheterna några gånger. Den kommer att ersätta grafikmotorn X, är det tänkt. För dig som vill veta mer om hur den fungerar har vi ett par välfyllda sidor med information att bjuda på. Lite humoristiskt kan man kalla det mjukvaran som gör X till ditt ex. Linuxgiganten Red Hat Enterprise Linux 6 är nysläppt och vi tittar under huven för att se vad som är nytt.